Jag tar tillbaka det jag skrev igår. I alla fall den första meningen. "Allt ser ut att börja rätta till sig nu igen" ... för det skrev jag i mitt dreamyfritidohmygodvadnice-mood. Nu vet jag att det är motsatsen.

Idag var det första skoldagen efter praktiken (att praktiken tog slut är det värsta med allting), och satan vad saker kom flygande mot mig! Swoooosch!
Frankrike, fjällvandring, (Har ni hört på fan? Jag ska ut med min klass på fjällvandring redan på måndag) skolfoto, skolarbete i massor, pengar, ombokning av både massage och tandläkartid och bla bla bla bla bla bla blaaaaaaaaaaaaaah!
Åh, jag vet inte ens vart jag ska börja. Packa? Fixa pengar? Leta lämpliga saker att plocka med sig på fjället? Köpa det jag behöver till Frankrike?
Jag känner för att begrava mig under mitt täcke tills allting är över. Bara blunda och hoppas att det försvinner.
... Det är så en mes skulle göra. Jag ska försöka fixa det här. Blir jag psykstörd på kuppen får ni ta och leva med det. Jag tror inte att det dock kommer göra så stor skillnad än hur det var innan.

Jag vill gnälla. Gnälla som jag aldrig gjort förut. Gnälla så stämbanden går av i halsen på mig. Men sen kommer jag på att det i alla fall inte kommer göra någon skillnad.
Ska jag se det hela positivt? Fjällvandringen kommer säkert bli jättekul. Om man tar bort kylan, regnet, packningen, tältet, ingen dusch på tre dagar, skavsår och proviant innehållande soppa, och allt det andra som hör till.
Jag kan fokusera på... det bästa med det hela. Fast det tänker jag inte skriva här.

På lördag ska jag och Kaisa på dans. Om vi båda får tag i pengar.
Det är alltså... Riktig dans med dansband. Men det här är kanske min enda chans att få se honom. Jag vill inte sumpa den chansen.
Är det ett tecken på att jag börjar bli psykstörd redan nu?