Som de flesta vet så har jag gillat Jens Pääjärvi och hans musik sen jag såg honom i IDOL 2005, inte sant?
Minns ni honom?
Han var den där killen som, trots att han tagit sig så långt i tävlingen, inte kunde sjunga särskilt bra, och han som alla tyckte var en talanglös sopa.
Men jag höll aldrig med det svenska folket. Jag tyckte om hans gnälliga röst, hans norrländska dialekt och framförallt hans söta ansikte. Jag var nästan besatt.
Han åkte ut ur IDOL en fredagkväll när det var 5 stycken kvar. 5 stycken som var helt klart bättre än honom men ändå blev jag så jävla förbannad.
Skulle jag någonsin få se honom igen? Jag grät i flera dagar för att jag var så förtvivlad.
Men förälskelsen gick över ganska snabbt dock eftersom jag inte hörde någonting från honom på jättelänge.
Sen öppnade han sin hemsida och lade ut några låtar som han hade skrivit. Jag gillade låtarna, väldigt mycket. Hans röst hade utvecklats enormt och han hade växt på sig lite.
Jag köpte hans skiva på Cdon.com bara därför... och lyssnade på den febrilt i ett antal veckor.
Jag blev aldrig lika besatt av honom igen som jag var då. Men jag kan fortfarande sätta mig ner och lyssna på hans musik och gå in och titta om hans hemsida har blivit uppdaterad.
Idag är han bosatt i Sundsvall och spelar i ett dansband som heter Svänzons, som kommer att spela i Östersund den 3 oktober. Jag funderar på om jag ska gå dit och se hur han ser ut idag, lyssna på honom live en gång. Kanske tala om för honom hur galen jag var i honom på den tiden.
Kanske inte. Är det någon som vill följa med?
Det enda jag vet är jag inte finner honom lika... "underbar som fan ;__;" idag, som jag gjorde då. Han är bara Jens. En glad norrlänning. Som jag en gång hade en riktig crush på. 



Jag gick in på hans hemsida idag för att läsa hans gästbok.
(http://jensp.se/)
Jag fann det sjukaste inlägget någonsin, därav rubriknamnet.

Citerar direkt:
"Jag blir knäsvag när jag tänker på dig. Jag har sett förra veckans video ca 30 ggr nu. Den videon är speciell. Man blir kär i dig i den. Alltså när du spelar gitarr så där, så pirrar det i min mage. Jag älskar ditt gitarrspel. Jag älskar din röst. Jag älskar Dig. Allt med Dig är ju Underbart. Din personlighet verkar ju nästan perfekt. Jag skulle tro att den är det! Jag är inte kär, Jag är besatt! Alltså, inte sjukligt, utan bara otroligt besatt av Dig! Varje gång jag ser videon så får jag en klump i halsen, tårarna bränner bakom ögonlocken. Det är i samma stund som jag inser att du aldrig kommer att bli min. Min kärlek blandas med sorg. Alltså varför kan inte bara jag få dig? Du fattar inte hur mycket jag behöver dig! Du fattar inte hur bra vi skulle passa ihop! Du fattar inte hur mycket jag älskar din musik! Ditt gitarrspel, Din röst, Din musikaliska begåvning! Heelt underbar! Inser du? Jag skulle aldrig lessna på sånt! Eftersom det är sånt jag lever för! Jag vet att det är det du lever för också! Jag vet att du älskar musiken! Precis som jag gör! Jag behöver dig så jävla mycket. Men du är kär. Jag förstår. Jag förstår precis. Jag är inte dum, jag vet såå väl hur det är. Jag är ju kär i dig damit! Men vad ska man göra? Du har den du är kär i. Har jag dig kanske? Vet du hur det känns? Att vara så kär, så att det känns som om hela din värld kretsar kring den personen? Ja, du kanske vet. Men hur känns det då i fall du inte får den personen? Hur känns vetskapen om att du ALDRIG kommer att få den? Det känns fan inte bra, kan jag tala om. Men du behöver ju inte bry dig. Alltså verkligen inte. Det är faktiskt inte ditt problem. Men du ska ändå veta att DU ÄR MITT LIV. Jag älskar dig så ootroligt mycket! Du förstår inte, men du är ALLT för mig! Din musik gör mig lycklig! Jag vet att det inte är bra för mig att bli så kär, eftersom jag aldrig kommer att få dig. Jag kommer ändå bara bli deprimerad. Jag är deprimerad nu. =/ . Alltså jag veeet att allt är mitt fel! Jag bara lurar mig själv. Jag måste inse att jag måste sluta. Måste inse att det är lönlöst. Att det spelar ingen roll hur många gästboksinlägg jag skriver här. Du kommer ändå aldrig att älska mig. Du kommer ändå aldrig att SE mig. =/"
... Får jag påpeka att hon har skrivit flera exakt likadana inlägg?

Jens svar: "Till underskriften 16 år: Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag är tacksam för att jag gör dig glad. Men du, precis som du säger (och jag vill bara vara ärlig) tror jag inte att det någonsin kommer bli "vi" men det innebär ändå inte att jag inte bryr mig om dig. Jag ägnar alltid en tanke åt alla er som ger mig mitt stöd. Det är ju för eran skull jag gör detta, för att ni ska få njuta (hoppas jag i alla fall) av min musik. Försök att ta dig förbi dina svårigheter och betrakta mig som det jag är, en vanlig kille som kan en del om musik. Jag kanske inte alls är så fantastisk som du tror. Hur som helst, det jag ville ha sagt var, som du säkert förstår så kommer du och jag aldrig att bli "vi", jag har en flickvän som jag älskar väldigt mycket. Men det innebär inte att jag inte kan vara din vän."

Jag är på väg att börja garva. Jag tycker synd om honom på ett sätt, och den andra sidan av mig vill bara garva rätt ut.