Jag kommer ihåg det som att det var igår jag blev presenterad för den Japanska kulturen första gången. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag blev av främst musiken, men också av folket och allt annat som hörde Japan till.  
I tre och ett halvt år var jag totalt jävla galen, Japan var det enda jag pratade om. Johnny's Entertainment, J-doramor och ord som "Sugoi", "Eeeeeehhh", "Hai", "Daijoubu" mfl smög sig omedvetet in i mitt ordförråd och jag gjorde mig totalt oförstådd i konversationer med människor som inte var lika insatta som mig. Men jag älskade det och kunde inte sluta.

Jag blev kallad för "Japanen" i skolan och grät på kvällarna för att jag ville dit så mycket.
Jag hade gjort upp den perfekta planen. Jag skulle sticka till Japan när jag slutade skolan och gifta mig med Ryo. Med min alldeles egna Ryo Nishikido. Han är anledningen till mitt nickname här på bloggen. Nishikido Obsessions. (jag tänker inte berätta hela bakgrunden till namnet, för det är väldigt invecklat och väldigt fangirligt ~-^)

Naiva tonårsdrömmar jag vet. Men sanningen är att jag var (fortfarande är) så förälskad i honom att inget annat alternativ fanns.

Jag knarkade NewS, Kanjani8, Gackt, Remioromen, The back horn (listan kan göras otroligt lång, men ni fattar vinken) på högsta volym varenda dag. Ingenting annat än Japansk musik fick spelas i min mp3, på datorn eller på stereon. Jag bojkottade nästan all amerikansk musik, för det var ju bara Japan jag fick prata om. 

Men någonting hände. Jag kan inte sätta fingret på vad,  men jag tror jag försökte för hårt och inspirationen liksom började blekna. Jag tror också att det berodde på att mina favoritband aldrig släppte någonting nytt av värde och jag hade redan för länge sedan spelat sönder deras tidigare verk. 
Japan var inte lika kul längre när jag inte kunde lyssna på musiken och tycka att det var så bra som jag tyckte att det var första gången.

Folk har börjat ifrågasätta mig vad som hände, och jag har egentligen inget riktigt svar att ge, förutom att "Japan kommer alltid finnas med mig även om jag inte är lika besatt nu som då."

Jag kommer på mig själv att prata Japanska ibland, och då börjar jag le för mig själv. Jag sitter och sjunger med i Remioromens låtar just nu och jag förvånas över hur mycket det är jag egentligen kommer ihåg efter så lång tid. 

Men ärligt talat så tror jag att det inte var nyttigt för mig att vara så obsessed som jag var. Jag fick ont i hjärtat och började grina när jag såg Ryo i en intervju på TV. Jag förstod sällan allt dom pratade om, för jag blev aldrig så skillad som Kaisa var. Det tog alldeles för stor plats i mitt liv och gjorde mig bara deprimerad för att det låg så långt bort.

Jag sitter och ler för mig själv när jag skriver detta, för jag skriver det med glädje och jag älskar att minnas hur fantastiskt det faktiskt var. 
Alla dramor, all musik, mina män och alla konversationer jag haft med min fellowjapanfriend Kaisa. Jag tänker aldrig någonsin kasta bort det. Aldrig någonsin. Min fascination för Japan är en stor del av mig och alldeles för värdefull för att kastas bort. Och bara för det ska jag smått börja ta upp det igen med att kolla på Jdorama och älska varenda sekund av det.

Ijou. Maria deshita.