...
Oh, don't I love it!
Ett make-supervaruhus öppnade nyligen där kvinnor kunde gå och välja en make bland många män. Det består av fem våningar, där männens positiva egenskaper ökade ju längre upp man kom.
Den enda regeln var, när du har öppnat dörren till en våning, MÅSTE du välja en man från den våningen; om du gick upp en våning kunde du inte gå tillbaka förutom för att lämna varuhuset och aldrig komma tillbaka igen.
Ett par väninnor gick till varuhuset för att hitta några äkta makar...
Första våningen: På dörren satt en skylt som sa: "Dessa män har jobb och älskar barn." Kvinnorna läste skylten och sa: "Tja, det är bättre än att vara arbetslös och inte gilla barn, men jag undrar vad som finns längre upp?". Så de gick en våning upp.
Andra våningen: Skylten sa: "Dessa män har välbetalda jobb, älskar barn och ser extremt bra ut." "Hmmm, " sa damerna, "Men jag undrar vad som finns på nästa våning?"
Tredje våningen: Den här skylten sa: "Dessa män har välbetalda jobb, ser extremt bra ut, älskar barn och hjälper till med hushållsarbetet." "Wow, " sa kvinnorna, "mycket frestande." Men det fanns en våning till så de gick högre upp.
Fjärde våningen: Den här dörren hade en skylt där det stod: "Dessa män har välbetalda jobb, älskar barn, ser extremt bra ut, hjälper till med hushållsarbetet och är väldigt romantiskt lagda." "Oh, kära nån!" utbrast kvinnorna, "Tänk bara vad som måste finnas på nästa våning!" Så de gick vidare upp till den femte våningen.
Femte våningen: Skylten på dörren sa: "Den här våningen är tom och finns bara till för att bevisa att kvinnor är helt jävla omöjliga att behaga. utgången finns till vänster, vi hoppas att ni ramlar i trapporna.
Den enda regeln var, när du har öppnat dörren till en våning, MÅSTE du välja en man från den våningen; om du gick upp en våning kunde du inte gå tillbaka förutom för att lämna varuhuset och aldrig komma tillbaka igen.
Ett par väninnor gick till varuhuset för att hitta några äkta makar...
Första våningen: På dörren satt en skylt som sa: "Dessa män har jobb och älskar barn." Kvinnorna läste skylten och sa: "Tja, det är bättre än att vara arbetslös och inte gilla barn, men jag undrar vad som finns längre upp?". Så de gick en våning upp.
Andra våningen: Skylten sa: "Dessa män har välbetalda jobb, älskar barn och ser extremt bra ut." "Hmmm, " sa damerna, "Men jag undrar vad som finns på nästa våning?"
Tredje våningen: Den här skylten sa: "Dessa män har välbetalda jobb, ser extremt bra ut, älskar barn och hjälper till med hushållsarbetet." "Wow, " sa kvinnorna, "mycket frestande." Men det fanns en våning till så de gick högre upp.
Fjärde våningen: Den här dörren hade en skylt där det stod: "Dessa män har välbetalda jobb, älskar barn, ser extremt bra ut, hjälper till med hushållsarbetet och är väldigt romantiskt lagda." "Oh, kära nån!" utbrast kvinnorna, "Tänk bara vad som måste finnas på nästa våning!" Så de gick vidare upp till den femte våningen.
Femte våningen: Skylten på dörren sa: "Den här våningen är tom och finns bara till för att bevisa att kvinnor är helt jävla omöjliga att behaga. utgången finns till vänster, vi hoppas att ni ramlar i trapporna.
Torsdag - Geh....
Bara lite nervös idag eller?
....
Ganska så jävla supermycket nervös skulle jag vilja säga.
Tisdag - Ve och fasa!
Jag vaknade upp väldigt ovilligt idag för jag visste vad som väntade mig. Jag ville helst begrava mig under täcket och ligga och titta på How I met your mother eller nån Jdrama eller vadsomhelst för att glömma världen där ute.
För tre timmar sen fick jag bedövningen och den har inte försvunnit ännu. Borde jag börja oroa mig?
Jag ville inte. Ville inte. Ville inte. Ville inte.
För det jag visste skulle hända orsakade smärta i hela kroppen på mig.
Sällan låter orden "bedövning" och "borra" trevliga, och de låter definitivt inte trevliga tillsammans. Och det var precis det jag skulle göra... Bedöva, borra och laga hos tandläkaren. Buhuuuu.
Jag kom in i rummet, såg den blåa stolen och kände lukten av desinfektion... jag ville vända.
Men tandläkaren var inget sadistiskt svin, utan hon var jättetrevlig och frågade efter varje moment om det gick bra.
Hon frågade även om jag var intresserad av tandställning. Jag visste inte vad jag skulle svara (Det är inte mitt fel att jag har gluggar, det är deras fel), så på något sätt mumlade jag mig ur diskussionen genom att säga "Njaeee, asså jag stör mig inte på dom egentligen". Fast nu i efterhand undrar jag om jag inte skulle ha tagit chansen när det skulle vara gratis.
Sällan låter orden "bedövning" och "borra" trevliga, och de låter definitivt inte trevliga tillsammans. Och det var precis det jag skulle göra... Bedöva, borra och laga hos tandläkaren. Buhuuuu.
Jag kom in i rummet, såg den blåa stolen och kände lukten av desinfektion... jag ville vända.
Men tandläkaren var inget sadistiskt svin, utan hon var jättetrevlig och frågade efter varje moment om det gick bra.
Hon frågade även om jag var intresserad av tandställning. Jag visste inte vad jag skulle svara (Det är inte mitt fel att jag har gluggar, det är deras fel), så på något sätt mumlade jag mig ur diskussionen genom att säga "Njaeee, asså jag stör mig inte på dom egentligen". Fast nu i efterhand undrar jag om jag inte skulle ha tagit chansen när det skulle vara gratis.
Borde jag ha sagt ja när hon frågade eller inte?
Jag blir rädd när jag tänker på att ha metall i munnen som ska få tänderna att dra ihop sig i två år, som dessutom kan vara mycket smärtsamt, men ändå blir jag nyfiken på resultatet.
För tre timmar sen fick jag bedövningen och den har inte försvunnit ännu. Borde jag börja oroa mig?
Tisdag - 愛 ~
Under mina tre år som Japanfantast har jag hunnit samla ihop en hel del grejer som involverar Japan på något, och främst Johnny's.
Jag satt och tänkte på det nu och kom fram till att jag kanske skulla ta och lägga ihop allting och fotografera, för att få skryta lite och för att visa hur mycket pengar jag egentligen lagt ner på att vara en fangirl. Det är en hel livsstil, som tar oerhört mycket tid och energi. Men det är självvalt, så jag klagar inte överhuvudtaget. Det jag vill säga med detta är... Ärligt talat så vet jag inte. Men - Johnny's rule!
Jag satt och tänkte på det nu och kom fram till att jag kanske skulla ta och lägga ihop allting och fotografera, för att få skryta lite och för att visa hur mycket pengar jag egentligen lagt ner på att vara en fangirl. Det är en hel livsstil, som tar oerhört mycket tid och energi. Men det är självvalt, så jag klagar inte överhuvudtaget. Det jag vill säga med detta är... Ärligt talat så vet jag inte. Men - Johnny's rule!
Här är ett smakprov. Var noga med att notera ordet "smakprov"...
Är det här något ni vill se så jag ska lägga ner tid på det?
Måndag - Japan, あなたが懐かしいです, Anata ga natsukashii desu...
Jag sitter och lyssnar på Remioromen, och ett sting av saknad slog mig i magen. Vad hände med de gamla goda dagarna egentligen?
Jag kommer ihåg det som att det var igår jag blev presenterad för den Japanska kulturen första gången. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag blev av främst musiken, men också av folket och allt annat som hörde Japan till.
I tre och ett halvt år var jag totalt jävla galen, Japan var det enda jag pratade om. Johnny's Entertainment, J-doramor och ord som "Sugoi", "Eeeeeehhh", "Hai", "Daijoubu" mfl smög sig omedvetet in i mitt ordförråd och jag gjorde mig totalt oförstådd i konversationer med människor som inte var lika insatta som mig. Men jag älskade det och kunde inte sluta.
Jag kommer ihåg det som att det var igår jag blev presenterad för den Japanska kulturen första gången. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag blev av främst musiken, men också av folket och allt annat som hörde Japan till.
I tre och ett halvt år var jag totalt jävla galen, Japan var det enda jag pratade om. Johnny's Entertainment, J-doramor och ord som "Sugoi", "Eeeeeehhh", "Hai", "Daijoubu" mfl smög sig omedvetet in i mitt ordförråd och jag gjorde mig totalt oförstådd i konversationer med människor som inte var lika insatta som mig. Men jag älskade det och kunde inte sluta.
Jag blev kallad för "Japanen" i skolan och grät på kvällarna för att jag ville dit så mycket.
Jag hade gjort upp den perfekta planen. Jag skulle sticka till Japan när jag slutade skolan och gifta mig med Ryo. Med min alldeles egna Ryo Nishikido. Han är anledningen till mitt nickname här på bloggen. Nishikido Obsessions. (jag tänker inte berätta hela bakgrunden till namnet, för det är väldigt invecklat och väldigt fangirligt ~-^)
Jag hade gjort upp den perfekta planen. Jag skulle sticka till Japan när jag slutade skolan och gifta mig med Ryo. Med min alldeles egna Ryo Nishikido. Han är anledningen till mitt nickname här på bloggen. Nishikido Obsessions. (jag tänker inte berätta hela bakgrunden till namnet, för det är väldigt invecklat och väldigt fangirligt ~-^)
Naiva tonårsdrömmar jag vet. Men sanningen är att jag var (fortfarande är) så förälskad i honom att inget annat alternativ fanns.
Jag knarkade NewS, Kanjani8, Gackt, Remioromen, The back horn (listan kan göras otroligt lång, men ni fattar vinken) på högsta volym varenda dag. Ingenting annat än Japansk musik fick spelas i min mp3, på datorn eller på stereon. Jag bojkottade nästan all amerikansk musik, för det var ju bara Japan jag fick prata om.
Men någonting hände. Jag kan inte sätta fingret på vad, men jag tror jag försökte för hårt och inspirationen liksom började blekna. Jag tror också att det berodde på att mina favoritband aldrig släppte någonting nytt av värde och jag hade redan för länge sedan spelat sönder deras tidigare verk.
Japan var inte lika kul längre när jag inte kunde lyssna på musiken och tycka att det var så bra som jag tyckte att det var första gången.
Men någonting hände. Jag kan inte sätta fingret på vad, men jag tror jag försökte för hårt och inspirationen liksom började blekna. Jag tror också att det berodde på att mina favoritband aldrig släppte någonting nytt av värde och jag hade redan för länge sedan spelat sönder deras tidigare verk.
Japan var inte lika kul längre när jag inte kunde lyssna på musiken och tycka att det var så bra som jag tyckte att det var första gången.
Folk har börjat ifrågasätta mig vad som hände, och jag har egentligen inget riktigt svar att ge, förutom att "Japan kommer alltid finnas med mig även om jag inte är lika besatt nu som då."
Jag kommer på mig själv att prata Japanska ibland, och då börjar jag le för mig själv. Jag sitter och sjunger med i Remioromens låtar just nu och jag förvånas över hur mycket det är jag egentligen kommer ihåg efter så lång tid.
Men ärligt talat så tror jag att det inte var nyttigt för mig att vara så obsessed som jag var. Jag fick ont i hjärtat och började grina när jag såg Ryo i en intervju på TV. Jag förstod sällan allt dom pratade om, för jag blev aldrig så skillad som Kaisa var. Det tog alldeles för stor plats i mitt liv och gjorde mig bara deprimerad för att det låg så långt bort.
Jag sitter och ler för mig själv när jag skriver detta, för jag skriver det med glädje och jag älskar att minnas hur fantastiskt det faktiskt var.
Alla dramor, all musik, mina män och alla konversationer jag haft med min fellowjapanfriend Kaisa. Jag tänker aldrig någonsin kasta bort det. Aldrig någonsin. Min fascination för Japan är en stor del av mig och alldeles för värdefull för att kastas bort. Och bara för det ska jag smått börja ta upp det igen med att kolla på Jdorama och älska varenda sekund av det.
Alla dramor, all musik, mina män och alla konversationer jag haft med min fellowjapanfriend Kaisa. Jag tänker aldrig någonsin kasta bort det. Aldrig någonsin. Min fascination för Japan är en stor del av mig och alldeles för värdefull för att kastas bort. Och bara för det ska jag smått börja ta upp det igen med att kolla på Jdorama och älska varenda sekund av det.
Ijou. Maria deshita.
Bara för att jag pratat om Remioromen infogar jag en sån awesuuum' låt.
Konayuki (pudersnö).
Torsdag.
Jag har varit borta i 47 miljoner år känns det som...
Det här är iaf hur grymt somhelst.
